﻿Detta det ena med det andra blir i allt fall
blott ett ſwagt uttryck för den tackſamhet, hwari
ſamhället ſtår till kyrkoherden E., ſom på ett
wisſerligen tyſt och omårkligt, ja kanſke mången
gång oförſtådt, ſätt på den praktiſka uppbyggel=
ſens och den enſkilda ſjälawårdens fält under
en lång följd af år utöfwat ett genomgripande
och wälfignelſerikt inflytande i förſta rummet
öfwer dem, hwilka han ſåſom fångpredikant,
ſjukhus= och arbetshuspredikant haft under ſin
wård, utan äfwen öfwer en hel del andre, ſom
friwilligt ſökt hans wägledande råd genom en=
ſkilda ſamtal eller genom afhörande af hans
predikningar. Den flit och det nit, hwarmed
han ſå outtröttligt har werkat i ſitt kall, hör
till och med i wåra dagar, då man dock hos en
ſtor del af preſterſkapet finner desſa egenſkaper
i framſtående grad, till det icke wanliga.